Nästan varje natt så är jag vaken, jag tar min medecin men den hjälper inte mycket.
Jag vill också sova på nätterna och inte bara ligga här i mörkret ensam och gråta.

Fast det är ju så jag känner mig, ensam så klart.
Jag lever i mitt mörker som ingen ser, jag vill inte att dom ser.
Jag sätter på mig mitt leende och låtsas att allt är som vanligt,men det är det ju inte.

Jag tror att jag äntligen börjat sörja,min bror, mormor & morfar och min morbror.
Det var många människor som gick bort på en gång.
Jag gjorde det jag lärt mig att lägga locket på och vara stark.

Önskar det fanns telefon i himlen, så jag kunde ringa till dig och höra din röst.
Jag tänker på dig idag, men det är inget nytt.
Tänkte på dig igår och dagen innan det.
Jag tänker på dig i stillhet, säger ofta ditt namn.
Allt jag har är minnen och bilder i en ram.

Ja tänk vad enkelt det vore att bara kunna ringa och få säga allt man inte fick säga innan dom lämnade oss.
Jag saknar er alla.

Kramizzz